MotherBitch

I dag kom det.dagen som jag väntat på i över ett år...

Allt bara kom över mig i dag & det jag insåg har jag ju redan länge vetat... i ca 2 år.....Men så skall man ju sortera.gå genom.arbeta sig igenom.acceptera.& kunna hantera... vilket jag för en gång skull inte var så bra på att göra.
*jag som alltid annars fixar mina bitar utan hjälp & tragedier*.

Jag tog alltid tidigare en rövar helg med allt där till.
Så mådde jag bra igen...

Men inte den här gången...inte under detta år som passerat...
Nu blir det bara en jävla massa överkuser & jag känner någonstans att jag inte kan lita på mig själv ..Inte det minsta...

Näe.den här gången fastnade jag & var borta ett helt år i en obarmhärtig smärta och svarta väggar som omslöt mig med så mycket hat.sorg... bitterhet & tomhet och oförstårlighet..

VARFÖR?????

När jag läste boken "att leva med en psykopat"  för 2 år sedan så ramlade många bitar på plats.

                                 


-ahaa.oki.där ser man.tänkte jag & förlät halva min ex krets. Nääe...alla mina ex ta mig faan.

Helt plötsligt så förstod jag varför några var otrogna.några gjorde mig illa fysisgt.många psykiskt... och de alla ljög...ljög..ljög..ljög..

Men frågan var fortfarande...VARFÖR
lät jag detta ske om & om igen???.

Vem var det som lärde mig att acceptera detta fruktansvärda idioti? För nu visste jag att det inte var mitt fel alla gånger...



Jag träffade den första (den irriterande 18 åringen) ..
när jag var endast 14 år...
Jag var ju bara ett litet barn... en liten flicka som letade efter trygghet..kärlek..allt det vackra...hon sett andra har...men inte hon..aldrig hon...aldrig jag...aldrig....j..ag...

Hur skulle jag kunna förstå...inse att han inte var bra för mig...
att han sårade mig & gjorde mig så illa...INTE fysisgt..men psykisgt....krossade mitt hjärta...vi varihop i 3 månader..men jag klippte på riktigt..(skickade dock ett sms i julas)..ha..du ser..jisses...när jag var....29 år gammal....

En flicka som redan i 14 års tid hade blivit utsatt för detta sjuka beteende.





Jag visste inget annat.
Jag kunde inget annat.
Jag kände inte igen nåt annat.

Man behöver inte bli utsatt för incest eller pedofilism för att skadas som barn.
Jag vart skadad ialla fall ....Trasig....förstörd...
misshandlad fysisgt men mestendels psykisgt....

Ett barn som utsatts för sexuella övergrepp.(men som får hjälp.samtal.terapi) kan gå vidare.gifta sig.låta en annan älska  sig.skaffa barn...acceptera världen...

Men vi andra sargade små trasiga själar....vad händer med oss  som lär oss från grunden att det är ok att bli behandlade så fruktansvärt illa på alla sätt man kan... av psykiskt sjuka föräldrar som själva mår så dåligt så de skulle behövas plockas bort från föräldrar rollen.Nu menar jag inte riktigt psykisgt sjuka hjärnskadade vuxna..utan själsligt störda....människor som inte kan förstå barns behov....och kunna ge dem äkta ren underbar kärlek..utan är så labila själva så barnen aldrig vet vilket humör ännes föräldrar är på..Alltid behöva vara orolig..på sin vakt..ta ansvar..aldrig släppa kontrollen..aldrig få vara bara ett barn...få slappna av...

Som i ena sekunden slår sitt barn med ord eller handen...
utan mening eller sans.för att bara efter någon minut senare krama om det stackars förvirrade barnet & köpa en barbidocka.glass eller godis., dag ut & dag in. Håna sitt barn..hata det...stressa det...svika...

Att aldrig som barn få känna sig trygg.kunna känna att man kan lita på sin mamma.Att hon finns där.

Utan i hela sitt liv veta att mamman pratar illa om dig
.slår dig.sviker dig.skiter i dig... och älskar dig....men bara när någon annan ser på.När det var nattliga efter fester hemma hos oss...När tidningarna var hemma för "ett hemma repotage".
Ett spel för gallerierna...men aldrig annars..
För annars är du bara ivägen..ett jobbigt barn som tar plats....

Att aldrig få känna att man räcker till för sin älskade mamma.

Jag älskade marken min mamma gick på.

Hon var den vackraste som fanns.älskade henne så mycket...
Jag var stolt över min mamma..Hon luktade alltid så gott..
Hon var alltid så bländade vacker....med sitt röda långa hår..
de vita tänderna..vackra munnen..det bländande leendet..de vackra färgstarka klänningar & allt tingelitangel hon smyckade sig med..hennes vackra blåa ögonen som glittrade i all sin glans...
Hur kunde hon vara så elak..när ingen såg...när ingen visste...
Hon var aldrig nöjd. ,hon nöp..slog mig..lämnade mig...hotade mig..psykade mig...jag fick alltid ta hand om mig själv vart vi än var eller hamnade...alltid...Hon sket fullständigt i mig...

Det var alltid nån annan stackars vuxen snäll människa som kollade vart jag var eller såg till så att jag skötte mig...eller lekte med mig...busade...tog sig tid med mig...

Jag ville aldrig följa med mamma hem..ville alltid stanna kvar eller följa med de som för stunden tog hand om mig..& det fick jag varje gång...Tänk vad mycket som jag kunde blivit utsatt för...

Hon tyckte bara att det var skönt att slippa mig...

Hon frågade mig alltid..minst tre gånger varje dag i flera år..

- visst är jag världens bästa mamma..Visst älskar du mig??

men.ni som läst innan vet att allt detta har jag redan rett ut.
Jag är klar med den biten när det gäller min mamma.

Men.varför fortsatte jag att må dåligt.varför har jag helt plötsligt börja sova så fruktansvärt oroligt så jag vaknar med sovmadrassen halvt nerhasad på golvet.påslakanet ligger jag krampaktigt & håller i som en snuttefilt medans duntäcket är hopknölad som en stor dunboll längst ner i vänstra hörnet i min säng...

När jag nämnde detta sist för Dr Bo så skrattade han till.medans jag satt där helt ihopsänkt över mina knän i hans förbannade jävla fåtölj som jag försvinner i om jag inte sitter framåtlutad.liten som jag är...

Jag gråter & gråter.njaaa.inte hos honom.aldrig.men hemma.så fort jag blir ensam.så kommer alla dessa tårar.tankar.

I dag... ramlade ett av alla mina spöken ut ur min garderob.

ETT RIKTIGT STORT JÄVLA MONSTER!!!!

Mamma.
Det är mammas förbannade förtjänst att jag bara dras till psykopater, svin eller idioterna.
Hon har lärt mig att acceptera deras beteende.

Jag sa alltid kaxigt.- den dagen min kille ännes tittar fel på mig.den dan drar jag, sa jag 14 år gammal.

Den första var otrogen.den andra spottade mig i ansiktet,gav mig örfilar.sparkade mig & våldtog mig, då var jag sexton...
När jag var 18 gifte jag mig med mannen som våldtog mig varje natt i 6 månaders tid.Efter att vi gift oss rörde han mig aldrig...



Nästa kille  LEJDE en "snubbe" att kicka ur barnet(vår son)
 ur min mage.
När snubben äntligen fick tag på mig var jag redan i 7 månaden 
Han tog tag i mig & sa.
- fan Mia.jag kan inte.du är ju fan höggravid & så gick han.

Jag stod som förlamad där på Odengatan utanför cafe´t han kom utrusandes i från...tills jag fick tillbaks styrkan att röra mig hem till min mamma som jag den gången hittade i sin säng.inkletad med spya i sitt vackra hår isnmetad över hela hennes ansiktet.

Jag vet att jag ringde då till min moster.Jag grät.men hon svarade bara att.

-Mia.jag varken orkar eller har lust att prata med dig.för oss är du död & så la hon på...

Då var jag 19 år gammal.

Skall jag fortsätta.nääe.alla har sin storys... alla har något att berätta.

I dag när jag var ensam.så för första gången talade min lägenhet med mig.

Jag gick gråtandes omkring & tog på alla minnen från mina ex.
B´s 4.a märken./.hålen i hall garderoben han måttade sin stål hätta doja mot mitt huvud men jag duckade så han slog i skåpet i stället.

J´s alla borrål. B´s alla dragna el kablar som fortfarande ligger kors & tvärs igenom hela lägenheten.osv...minnen..minnen av alla mina ...accepterade ex..

Jag gick igenom allt.
Tog farväl.förstod verkligen varför Jag lät dem göra mig så illa.om & om igen... varför jag aldrig gav upp.utan stannade kvar år ut & år in.varför jag aldrig släppte taget... varför jag lät mig bli så illa behandlad...varför jag älskade dem mer & starkare för varje gång de sårade eller gjorde mig illa...

För jag visste inget annat.
Jag  kunde inget annat.
jag vågade inget annat.
jag såg inget annat.
jag drogs till det..


I dag förstod jag det.

Jag kommer aldrig att acceptera något annat.
Så därför kan jag inte bli två igen.

Måste lära mig att ensam faktisgt är starkare än att vara ensam när man är två..


Känner lite honung i mitt bröst...
Jag kan ta igen på min sorg & smärta...

Jag bara jag..kan heala min trasiga själ...för det är mitt liv..

Har slängt bort så mycket bra liv sedan jag var 14 år tills nu..


Nu är det MIN tur att få känna ÄKTA & RIKTIG glädje.
Jag skall bara tänka på mig själv.
Jag skall komma i första rummet.
jag skall ge mig själv underbara år av bara glädje... inte tvinga mig att göra nåt jag inte orkar eller vill.

Inga måsten... Inga tvång... inga lögner.

Utan bara njuta av livet som finns kvar.

För det är jag värd...