MotherBitch

Jag utplånar mig själv för att sluta tänka på dig...
Orden blir hårdare...

Bitterhetens smärta förintar min sargade själ
till en svart vidrig gegga...

Vi har slagit varandra blodiga med hårda
elaka.vidriga ord...igen...



Min sarga själ,
den lilla styrkan av förnuft har förintas... sliter i mig... gör mig hel av smärtan.


Det är vidrigt när mina händer.mina ögon och sinnen upptäcker när jag vaknar med tron om att det är dig jag krampaktigt håller om, och jag ser förvirrat upp och märker att det inte är du den här gången heller... det luktar inte du.....inte dina ljud..dina andetag..din värme..dina rörelser..när du sover......den här gången... aldrig mer den här gången.finns inte...
blir aldrig mer den här gången.

Jag skriker tyst,innombords så jag tror trumhinnorna ska tryckas ut ur öronen inifrån... Jag vill klösa och banka ut all smärta ur mitt bröst..men inte av högmod ...utan av smärtan att sakna dig... som jag älskar.. En idiot skulle rygga undan din vrede & hat och ditt avsky.....men inte jag...


Kan inte andas.måste.andas.men utan dig...
Jag som älskade luften du andades, marken du gick på.
Min andra hälft är borta..Vad är jag nu...då jag måste bli hel igen..ensam..

Ömkar mig inte. Jag är en narr..

Jag vet.jag beter mig som ett omoget barn i strid...
En förtvivlad kamp som handlar om saknaden av dig...

Min bäste vän ,min älskare har sårat mig kallblodigt till sin spets...
och jag har sårat dig med blodiga ord...oförnuftets klinga har dräpt..

Och jag tillåter mig själv att smärtsamt genomlida detta krig som kallas kärlek...

Jag saluterar...